Omsorg

Norden – vad är det?

Ett nästan obefolkat kylskåp med väldiga vidder av vild natur, toppstyrt av vänstervridna politiker.

Så lyder klichén. Och klichéer blir sällan klichéer utan fog, inte sant? Med våra knappa 27 miljoner invånare på hela 3,5 miljoner kvadratkilometer hör Norden till de mest glesbefolkade områdena i världen. Och för 50 år sedan, om du skulle ha frågat någon vad som var vårt framgångsrecept, anledningen till att vi lyckats undvika så många av de sociala och ekologiska problemen som drabbat övriga västvärlden, då skulle vi ha lyft på hatten åt våra socialdemokratiska landsfäder, de som skapade folkhemmet.

Idag ser bilden annorlunda ut. De nordiska länderna är enastående pragmatiska. När statsapparaten blev alltför uppblåst på 90-talet stack den fria marknaden hål på ballongen, tvingade systemet att anpassa sig till nya villkor, och idag lär lilla Stockholm, med sina knappa en miljon invånare, vara näst bäst i världen på att generera miljardomsättande teknikföretag, slagen enbart av Silicon Valley med sina närmare fyra miljoner invånare (OECD).

Här finns en ständig nyfikenhet på det nya. Vi nordbor beskrivs ofta som snabbfotade, lyhörda, självkritiska och exceptionellt skickliga på att snappa upp internationella attitydförändringar. Det är en intellektuell vitalitet som sannolikt springer ur en generellt hög utbildningsnivå och att en majoritet av oss bor i tätorter – den urbaniseringsvåg som världen nu upplever genomgick Norden redan för hundra år sedan. Vi vill framåt! Vi är progressiva! En inställning som, om något, riskerar att drivas lite väl långt ibland. Prefab, passivhus, skyskrapor i trä – enbart inom byggsektorn finns ett flertal exempel på ett alltför okritiskt anammande av nymodigheter.

För arkitekturen har det snabba kunskapsutbytet varit gott. Makalöst gott! Den nordiska arkitekturen innehar en internationell särställning. Mästare som Alvar Aalto, Sverre Fehn, Jørn Utzon och Gunnar Asplund hör till de mest beundrade 1900-talsarkitekterna, deras rena formspråk har varit en inspirationskälla för långt fler än bara deras landsmän.

Mycket handlar om ljuset, att ta tillvara detta diffusa som Norden har så lite av. Hur maximerar man solinsläppet utan att släppa in vinterkylan? En knivig ekvation som framtvingat en exceptionell förståelse för boendets förutsättningar. ”Mitt hem är min borg” – ingen annanstans klingar ordspråket lika sant.

Materialtillgången styr också. Man tager vad man haver. Man gräver där man står. Den nordiska regionen var länge en isolerad enklav, här låg världs ände, och de nordiska arkitekterna lärde sig snabbt att skapa något konstnärligt inom knappa ekonomiska ramar. Kunskapen om traditionella byggnadsmetoder tjänar oss väl i dessa tider av miljöhot.

Tillkommit har högteknologin. Nordbor är som sagt ”early adapters” och under 2000-talet har denna korsbefruktning mellan tradition och innovation resulterat i en mer expressiv arkitektur än tidigare. Formerna är långt ifrån lika strama som förr, materialpaletten långt ifrån lika begränsad. Nu slåss de nordiska arkitekterna på samma villkor som de utländska och de gör det med stor framgång – aldrig i historien har så många kontor haft internationella uppdrag. Kanske för att designen fortfarande utmärks av omtanke – även de mest spektakulära formfyrverkerierna bottnar ofta i en mycket nordisk omsorg för användarna.

En omsorg om detaljerna. En omsorg om varandra.

Mycket mer nordiskt än så kan det knappast bli.

Varmt välkommen till Nordic Architecture Fair.

Mark Isitt
Arkitekturkritiker och medarrangör