Sou Fujimoto: ”Även den minsta idé kan skapa inspiration för framtiden”

Relationen mellan arkitektur och natur är ett genomgående tema för arkitekten Sou Fujimoto. Arkitektur behöver inte förändra eller påverka sin omgivning, förklarar han. Den kan också förhålla sig respektfull och existera parallellt med det som redan finns.

När Sou Fujimoto fick det prestigefyllda uppdraget att designa den årliga sommarpaviljongen till Serpentine Gallery i Kensington Gardens 2013 var han den yngste dittills att ta sig an uppgiften. Fujimoto, som efterträdde i tur och ordning Ai Weiwei och Herzog & de Meuron, Peter Zumthor och Jean Nouvel, skapade en halvgenomskinlig och till hälften upplöst struktur av kuber, uppbyggd av stålrör och fri för varje besökare att utforska efter eget huvud. Idén, förklarade han i sin presentation, var att geometri och konstruerade former skulle kunna smälta samman med det mänskliga och med den pastorala grönskan i den omgivande Hyde Park.

Utforskandet av relationen mellan natur och arkitektur och av hur människor och rum förhåller sig till varandra är ett genomgående tema i hans arbete. Ofta har det tagit sig uttryck i luftiga, till synes upplösta strukturer.

– Förhållandet mellan arkitektur och natur handlar ju inte bara om att det ena kopierar det andras former. Det går bortom imitation på det sättet att natur och arkitektur kan komplettera och integrera varandra för att skapa design av högre kvalitet. En sådant samspel mellan de båda, tillsammans med en genomtänkt idé, kan bidra till den rumsliga kvaliteten i en designad struktur. Jag vill tro att arkitektur inte behöver förändra eller påverka sin omgivning. Den kan också förhålla sig respektfull och existera parallellt med det som redan finns på platsen, förklarar han.

Fujimoto är född 1971 och uppväxt på Hokkaido i norra Japan. Som barn hade han upplevelser av naturen som kom att prägla hans arbete som arkitekt. Han refererar ofta till naturliga platser som skogar och grottor i sina projekt. Han har formulerat en filosofi för arkitektur som han kallar Primitive Future – ett sätt att försöka gå tillbaka till ursprunget och förhålla sig till arkitektur som om man inte visste någonting om den för att bli tvungen att uppfinna den på nytt: Hur definieras arkitektur av mänskliga beteenden? Hur samspelar rummet och människokroppen?

– Jag tänker ständigt på att skapa någon sorts framtid och som arkitekt har jag naturligtvis möjlighet att göra det. Men mitt förslag kommer inte nödvändigtvis att vara en futuristisk framtid. Även den minsta, enklaste idé kan bidra till eller till och med skapa en vision för framtiden och för människornas framtid. Jag hoppas att arkitekturen är en plats där mångfald accepteras och på samma gång produceras, säger han.