Kjetil Trædal Thorsen: ”Vi upptäcker ofta oförutsedda kopplingar i våra projekt”

Det norska arkitekt- och designkontoret Snøhettas öppna, tvärfackliga arbetsprocess har lagt grunden till nyskapande projekt runt om i världen.
– Med vår process får vi tag i hela människan. Vi får tag i musikern i ingenjören, säger Kjetil Trædal Thorsen.

De nordiska ambassaderna som öppnade i Berlin i oktober 1999 var den första gemensamma ambassadanläggningen för de fem nordiska länderna. Projektet blev också det första professionella mötet mellan de inblandade arkitektkontoren: Snøhetta från Norge, 3XN från Danmark, Wingårdhs Arkitektkontor från Sverige,  Viiva Arkkitehtuuri från Finland och Pálmar Kristmundsson från Island. Det väckte ett intresse för nordisk arkitektur och bidrog till det internationella genombrottet för flera av kontoren.

Bakom ett gemensamt kopparskal, som ska understryka ländernas samhörighet, är byggnaderna placerade ungefär som länderna ligger geografiskt. Varje ambassad är ritad för att lyfta fram olika nationella särdrag.

– Projektet var väldigt intressant på många sätt, till exempel hur det lyfte fram skillnader men också den stora enigheten bland de nordiska länderna, säger Kjetil Trædal Thorsen, arkitekt och en av Snøhettas grundare.

– Man kanske föreställer att de nordiska länderna är väldigt lika, men plötsligt dyker det upp ganska tydliga kulturella skillnader. Norge och Island var till exempel inte medlemmar i EU, vilket förde med sig skillnader i hur man förhöll sig till Europa. Det ledde vidare till programmatiska frågeställningar: hur ska byggnaden organiseras? Det finns också skillnader i hur man använder material och i förståelsen av storlek och rymd, säger han.

Enormt omtalat blev hur Snøhetta ritade in ett gigantiskt granitblock i den norska ambassadens ena fasad, på bekostnad av ambassadörens utsikt, och sedan lyckades bryta och frakta den 160 ton tunga stenen hela vägen från Norge till Berlin. Granitblocket är det största som någonsin fraktats på det sättet, en sorts surrealistisk prefab. Kjetil skrattar åt minnet.

– Vi hade länge funderat på om det var möjligt att frakta och använda en stor sten, slipad av inlandsisen. Den skulle berätta berättelsen om isen, om Norden, och samtidigt vara del av ett stycke samtidsarkitektur. Och nu fick vi möjlighet att prova. Det var en viktig övning där vi fick kunskap både om brytningen och frakten av stenen och om vilken symbolisk kraft en sten kan ha i ett sådant sammanhang.

Lärande, samarbete och en vilja att bryta ner barriärer löper som en röd tråd genom kontorets arbete. Snøhetta har formaliserat en egen tvärfacklig arbetsprocess som de kallar transpositionering. Istället för att enbart låta experter inom olika områden arbeta tillsammans får de byta roller med varandra under en fas i början av projektet.

– En arkitekt blir landskapsarkitekt, en landskapsarkitekt blir sociolog, en sociolog blir ingenjör. Syftet är att skapa distans till det egna facket så att ingen behöver försvara sin position. På det här sättet får vi tag i hela människan. Vi får tag i musikern i ingenjören, säger Kjetil Trædal Thorsen.

Arbetssättet gör det också enklare att bryta ner barriärer och fördomar som har med tidigare erfarenheter att göra.

– När man sätter igång ett projekt händer det inte sällan att någon expert på ett tidigt stadium säger att det där har vi provat tidigare och det gick inte. Men det som inte fungerade den gången kan fungera nu. Varje projekt har helt olika förutsättningar.

För närvarande arbetar Snøhetta med omkring 55 olika projekt runt om i världen. Ju större de språkliga och kulturella skillnaderna är desto mer betydelsefull blir den öppna arbetsprocessen. I Dahran i östra Saudiarabien har Snøhetta ritat King Abdulaziz Center for World Culture, ett stort kulturcentrum med bibliotek, biografer, museum och ett auditorium med 930 åhörarplatser. Uppdragsgivare är det statsägda oljebolaget Saudi Aramco.

– Vi bjöd representanter för företaget hit till Oslo och etablerade ett väldigt nära samarbete där vi kunde ta beslut vid sittande bord. Vi arbetade intensivt med att bli eniga om vad vi var eniga om. När det sedan dök upp kontroversiella frågor blev det lättare att förstå varandras olikheter när man förstått likheterna, en sorts integrationspolitik i liten skala.

Ett större projekt kan ta tio, femton år att färdigställa. Vad, resonerar Kjetil, kan få de inblandade att hålla ut i ett sådant maraton? Jo, svarar han, att de känner ett ägandeskap över det politiska arkitektoniska innehållet i projektet. Och ju tidigare i arbetsprocessen de inblandade får den känslan av ägarskap desto bättre.

– Vi upptäcker ofta oförutsedda kopplingar i våra projekt, till synes oförenliga saker som plötsligt finner varandra och skapar någonting nytt. Det är det som är så intressant med transpositionering, att man plötsligt kan få tag i någonting nytt och oväntat.

Kjetil nämner operahuset i Oslo som ett exempel. Ingenting med det allmänt tillgängliga taket säger att det tillhör en opera.

– Plötsligt blev ett hus till ett landskap med funktionen opera och balett. Föreställningen om vad som är ett operahus förändrades, förståelsen av typologin blev annorlunda.