Charles Renfro: ”Vi arkitekter kan spela en viktig samhällsroll”

Inom arkitektur och stadsplanering är knappast någon plats på jorden lika vital som dagens New York. Med verk som The High Line, ombyggnaden av Lincoln Center och expansionen av Museum of Modern Art (MoMA) framstår just nu Diller Scofidio + Renfro som stadens dominant. På Nordic Architecture Fair är Charles Renfro både föreläsare och domare.

Under Nordic Architecture Fair den 7 och 8 november kommer Charles Renfro, arkitekt och partner i Diller Scofidio + Renfro, att vara fullt sysselsatt. Under dag ett deltar han i juryarbetet för Nordic Architecture Fair Award – en tävling öppen för alla som realiserat ett projekt i Norden de senaste två åren.

”Standarden på arkitektur i de nordiska länderna varit väldigt hög under väldigt lång tid”, säger Renfro entusiastiskt. ”Jag är speciellt fascinerad av kvaliteten på flerfamiljsbostäder. Jag förväntar mig hög arkitektonisk kvalitet och spännande exempel på hur bebyggelse har integrerats i befintliga miljöer.”

Tävlingsförfarandet äger rum i en av tre parallella föreläsningssalar. Där ges de nominerade en chans att presentera sina projekt varpå Renfro och hans två jurykolleger – Oana Bogdan och Julien De Smedt – replikerar. För en gångs skull får publik och tävlande bevittna juryns överläggningar.

”Det ska bli väldigt spännande. Men just för att det är första gången tävlingen arrangeras är det svårt att veta vad man ska förvänta sig.”

Dag två är han en bland flera internationella och nordiska keynote-talare. Rubriken på hans föreläsning är ”Democracity”. Renfro förespråkar en mer socialt medveten arkitektur.

”Vi arkitekter kan spela en viktig samhällsroll”, säger han. ”Vi kan och bör styra våra uppdragsgivare mot att agera ansvarstagande gentemot det gemensamma. Arkitektur har en plikt att vara ansvarstagande eftersom byggda miljöer delas av många. Arkitektur påverkar bortom sitt fotavtryck. Den syns på håll. Den kastar skugga. Den formar vår uppfattning av våra dagliga upplevelser. Den har ett ansvar att bidra till det gemensamma på ett positivt sätt.”

Inte ens The High Line, ett av senare års mest inkluderande projekt, är bortom kritik, menar han.

”The High Line är ett bra exempel på hur ett offentligt projekt visade sig ha en mörk baksida. Ansträngningarna på gräsrotsnivå var ambitiösa och altruistiska, men man kunde inte förutse i vilken utsträckning projektet skulle driva upp fastighetspriserna och därmed stänga ute många boende i området.”

”Vi borde i högre grad ha beaktat hur människor i området skulle påverkas”, säger han självkritiskt. ”Vi hade kanske kunnat ta initiativ till ett utbildnings- eller arbetsinitiativ inom landskapsarkitektur eller trädgårdsskötsel för boende i de omkringliggande låginkomstområdena. Ett sådant projekt hade kunnat förutse och mildra effekten av stigande hyror och utflyttning av butiker och service genom att tillhandahålla lokaler med fast hyra.”

”Låt oss använda exempel som det här för att förutse problem med nya projekt i framtiden.”